Mina tankar...Förhållanden
Då är denna långa vecka klar, om man ser till jobbdelen. I morgon rullar jag ju som sagt upp till Umeå.
2 veckor har jag varit ifrån mannen nu, ingen höjdare. Segt, tråkigt, vad mycket enklare det varit om inte avståndet var så stort. Tror inte på människor som säger att avstånd är bra för förhållande. (vårat är inte dåligt, så tro inget) Hur många gånger har jag inte hört att det är bra att längta (håller med, till en viss gräns) att man inte tröttnar på varandra och att kärleken håller i sig.
Undra om jag är felprogrammerad!? Jag lessna, jag tröttnar och jag tappar känslor. Så är det jämt. När mina kompisar flyttade långt bort saknade jag dem så vansinnigt mycket. Hade kunnat hoppa på första bästa flyg bara för att komma dit. Men nu efter att det gått en tid så saknar jag, fast det känns inte (få det att gå ihop) Jag kan verkligen inte beskriva hur jag menar... Ungefär som att jag inte gillar starka känslor så automatiskt kopplar det ifrån.
Hoppas bara att jag ska lära mig hur det här med långdistansförhållande fungerar. Är det på riktigt så måste det så klart gå även om det inte är vad vi önskar. Mycket som snurrar runt i huvudet, men ingen jag känner är i samma situation nu. De har det så bra i sina förhållanden och har ibland väldigt svårt att slita sig från sin partner. Finns liksom ingen som verkligen förstår mig som jag kan bolla tankar med. Det går inte att jämföra med att vara ifrån varandra några dagar. No offence alla ni som får va nära varandra, ni har tur!
Fast det har ju jag med, Petter är ju min ;) Vi är ändå inte som de flesta andra ens när vi är nära varandra, vi trivs bra utan den andre också! Vi gillar egentid och utrymme, vi vill inte vara för nära. Vi gör gärna saker på varsitt håll, vi är ju ändå ett VI.
Precis lika rörigt som texten ovan är det i mitt huvud, en liten inblick fick ni iallafall!
Godissugen är jag, har inget hemma. Popcorn får det bli! Schlager då??? Det är väldigt tveksamt.
